Idag har jag haft Nero i min ägo i tre år. Å vad mycket vi har hunnit med under dessa tre år tillsammans. Mycket glädje, lycka och många skratt, men även tårar, besvikelse och ilska. 

Vid det här laget känner vi varandra otroligt väl och vi vet vart vi har varandra i vått och torrt. Nero är långt ifrån lätt och okomplicerad, även om han för utomståendes blickar verkar vara världens mest okomplicerade och väluppfostrade häst. Han kräver sin ägare då han är mycket ranghög, känslig och tar varje chans att ta över ledarskapet. Det är ingen häst för en osäker individ och han är tillräckligt ful för att direkt känna av när den som hanterar honom är svag eller osäker. Å då utnyttjar han det hänsynslöst. 

Men i mitt sällskap vet han för det mesta att det inte är någon idé, men visst försöker han och testar gränserna både då och nu. Så det ställer även stora krav på mig. Jag får ALDRIG någonsin låta honom vinna en diskussion för då får jag ägna veckor åt att övervinna just det. 

Men min envishet och min starka ledarskapskänsla klickar väl ihop med denna typen av häst, och det är just den kombinationen som tagit oss dit vi är idag. Nero har arbetsviljan, huvudet och nerven för att nå långt, å eftersom jag är enveten som få, så lyckas jag oftast knyta ihop säcken och styra fokuset på rätt saker. 

Så nu ser vi fram emot fortsättningen...