Härligt att få sova utan att väckarklockan ringde imorse, det känns alltid så lyxigt, även om jag vaknar vid 07 så är det just känslan att vakna av sig självt!

Åkte till stallet ganska så tidigt då jag hade träningstid vid lunch och ville hinna med att rida Dino och göra stallet.

Så Dino och jag tog en uterittstur tillsammans idag, vi red vildsvinsturen åt andra hållet, väldigt spännande om ni frågar Dino.

Han skötte sig fint och rullade på i samtliga gångarter, även om han tittar på både det ena och det andra. Han är ganska så underhållande att rida ut på för han bryr sig inte ett dugg om vattenpölar, stenar, bebyggelse etc, men däremot pippifåglar tycker han fortfarande är väldigt obehagliga, å diken som löper längs vägen. När det blir förändringar i naturen som inte är en sak så blir han fundersam. Men han sköter sig ju toppen oavsett, går alltid fram och förbi oavsett om han blåser upp sig eller tittar.

När Dino var återbördad i hagen så skyndade jag mig med stallet och hämtade sedan in Nero.

Gjorde iordning och rullade till ridhuset.

Väl på plats så slås jag än en gång över hur trygg och cool Nero är, och att jag aldrig ens reflekterar över saker som tydligen vållar andra hästägare enorma problem.

I det ridhuset som vi tränade i håller de på och bygger om en del, så det har tillkommit en övervåning där man går in i ridhuset och där hängde det ut en dm plast som fladdrade i blåsten så snart man öppnade porten. När jag öppnar porten så kommer en tjej springades och ska hjälpa mig, och frågar om jag tror att min häst ens kommer att gå in där, då övriga hästar blivit hysteriska och de har fått gå runt och ta en annan väg in. Jag tror jag såg ganska förvånad ut för jag fattade först inte vad hon menade utan knatade bara in med Nero om snällt gick in utan att blinka och stod sedan lugnt och väntade medan vi stängde porten och klädde av oss. Samtidigt for övriga hästar inne i ridhuset runt som popcorn över ljudet som den fladdrande plasten orsakade. Nero som hade den fladdrande plasten rakt över sig blinkade inte ens   

Tjejen som hjälpte mig med dörren konstaterade att Näe, han brydde sig visst inte.

Sen hoppade jag upp och skrittade fram på långa tyglar.

Det är min Nero det...

Träningen idag blev iallafall med fokus på att Nero ska släppa ner mig på sitt vänstra bakben ordentligt och verkligen runda sig genom galoppen. Mycket fokus på ett jämnt stöd och driv genom hela kroppen och fram till handen. Red mycket övergångar, tempoväxlingar och varvade mellan volt och rakt spår. Finns mycket detaljer att slipa på nu när nivån blir högre och det arbete blir man ju aldrig färdig med!

Nöjda med dagens pass rullade vi sedan hemåt för lunch.